Frisim, en historia om att inte ge upp

Sedan hösten 2013 har20161024_202445_resized jag tränat frisim, det är tre år jag hållit på. Innan jag började med vuxensim i Strängnäs Simklubb  klarade jag att crawla 10 meter, d.v.s. tills luften tog slut. ”Tekniken” jag då hade, ska vi inte ens tala om.  Nu har jag klarat ett antal triathlon och kört Ironman med en simning på 3 800 meter på en timme och 19 minuter. Så jag kan bevisligen simma frisim. Men det har varit en otrolig resa att komma dit och jag skriver detta för att uppmuntra Er andra att göra samma resa och att inte ge upp.

I olika forum ser jag blivande triathleter oroa sig för simningen i triathlon, att de inte kan simma och inte kan förstå hur de ska kunna lära sig denna tekniska, men oj så coola, skitsport. De verkar uppleva simmandet lika svårt och hemskt som jag gjorde i över två år. Få verkar oroliga för att cykla 180 km eller springa ett maraton efter 6 -10 timmars tuff aktivitet. Men att simma i 1,5 timmar, det skapar ångest! Och jag lider med Er, för jag kommer ihåg hur fruktansvärt svårt det var. Jag gissar att få nybörjare blev gladare av att se sista avsnittet av TV4 Riktiga karlar, de fick en tuff openwater simning i sitt första triathlon.

Träningen i timmar och km år för år.
Träningen i timmar och km år för år.

I två år började jag känna olustkänslor framåt lunch på måndagar. Frisimsträningen började 20:30 på måndagskvällen, men redan vid lunch började min hjärna försöka hitta ursäkter för att slippa. Framåt arbetstidens slut, på måndagarna, kände jag något som inte kan beskriva på annat sätt än ångest. Jag ville verkligen inte gå och simma då jag visste att det skulle bli skitjobbigt (och känslan att alla andra är bättre än mig). Min självbild är att jag är vältränad och jag borde kunna simma, de andra kan ju! Men verkligheten tog ingen hänsyn till min självbild. Och jag pallrade mig iväg till träningen.

Jag kan konstatera att det var först för ett och ett halvt år sedan, när jag förutom träningspasset med simklubben lade till ett eget pass varje fredag kväll som jag började utvecklas. Vintern 15/16 och våren 2016 var jag riktigt aktiv. Jag kan konstatera att antalet pass har ökat, och utvecklingen och simglädjen med dem. Ja, det är faktiskt så nu, jag tycker det är kul att simma! Jag har ett riktigt kraftigt ”pannben” annars hade jag aldrig fortsatt gå till simhallen. Min utvecklingskurva var verkligen dålig, det vet jag att min tränare i Strängnäs Simklubb, Patricia, kan skriva under på. Jag ser andra som börjar simma och faktisk klarar sig ganska hjälpligt på en termin eller ett år. Det gjorde inte jag.
Min snittid på 100 meter, från tränings start till träningens slut, har förbättras betydligt.

Trött efter kall o tuff simning i Barcelona maj-16
Trött efter kall o tuff simning i Barcelona maj-16

2013     5:25 per 100 meter
2014     3:53 per 100 meter
2015     3:02 per 100 meter
2016     2:42 per 100 meter

Nu kan jag simma frisim, det ser till och med ganska bra ut.

Stort tack till min tränare Patricia och mina tjejkompisar på bana tre och fyra. Utan er hade jag inte kommit så långt som jag har idag. Det är en viktigt faktor, det är coolt att köra frisim och det ska se bra ut. Det kändes bra när jag i somras i Barcelona klev ut i vattnet, från stranden, och simmade 1000 meter.

Nu i måndags tog min utveckling ytterligare ett steg. Mer avslappnad handled, hålla fötterna närmare varandra och spänna magen ännu mer. Jag kan simma.

One thought on “Frisim, en historia om att inte ge upp

  1. Jag är inte rädd, jag kan simma…. KBK legenden !!

    Annars har ja nog någon gammal flytleksak…..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.