2017 avklarat, det gick ju ganska bra

Dagarna på 2017 har tagit slut och det är dags att göra en avräkning för att se om jag presterat det jag planerade för?

Mål 2017

Huvudmålet sedan flera år var att genomföra en Ironman det år jag fyllde 50 år. Det lyckades jag med. Men eftersom jag testade det redan förra året så blev inte själva genomförandet så dramatiskt. Jag hade skruvat upp målet till att genomföra IM på 11 timmar mot föregående års 12 timmar. Detta lyckades jag inte med. Det blev 11,5 timmar. Att jag bröt nyckelbenet sex veckor innan IM försämrade min tid, framförallt simningen, med minst 15 minuter kanske mer. Samtidigt blev träningen först obefintlig och därefter dålig under dessa veckor. Men jag vet ärligt talat inte om jag hade klarat sub 11 ändå. Men betydligt närmare hade jag varit utan frakturen.

Till glädjeämnena är två nya personbästa på maratondistans, ett nytt på halvmara och ett nytt på milen. Gladast är jag dock över att cykelolyckan i Vansbro, där jag bröt nyckelbenet, inte slutade värre. Det kunde ha slutat precis hur illa som helst…

Träning 2017

Nästan 500 timmars träning har jag hunnit med under året. Träningsmängden har ökat med 11 procent jämfört med året innan. Löpning och cykling dominerar träningstiden med 44 respektive 36 procent. Löpningen har jag medvetet ökat mest, särskild efter tävlingssäsongen då jag minskade på cyklingen. Totalt har jag sprungit 2400 km under 2017, det tog 225 timmar.
Cykling och spinning har också ökat, här endast med sex procent. Men trots detta känner jag mig som en mycket bättre och stabilare cyklist. Har liksom kommit upp på en ny nivå. Målet för 2018 är egentligen bara att konservera denna känsla och styrka, inte bli så mycket bättre. Målet att bli en bättre cyklist har jag först till 2019.
Simningen minskade med 25 procent, men det är faktiskt bara 15 timmar. Det är de timmar jag tappade efter min krasch. Hade jag fått simma i juli och augusti så hade jag fått ihop ungefär samma mängd som 2017. Kan dock inte påstå att jag blivit bättre på frisim under året.

Slutligen är det roligt att konstatera att löpning får en att se världen. I år har jag sprungit i München, Köpenhamn, Hamburg, Amsterdam, Sicilien, en av Kanarieöarna, Budapest, Torrevieja och en massa orter i Sverige.

Glädje

Absolut är det så att glädjen i att sticka ut på ett löppass när det regnar snöglopp varierar. Men generellt är det på en väldigt hög nivå. De flesta passen har jag någon eller några av alla mina träningsvänner med mig. Utan Er hade jag kanske klarat att hålla igång lika mycket, men jag hade inte haft lika roligt. Tony, Tegen, Walde, Jenny, Sofia, Stefan, Anders, Damir, Björn och alla ni andra. Stort tack för att ni finns i mitt liv.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.