Maraton i tystnad – Racereport Stockholm Maraton

Det underbara löpargänget

Så var det genomfört. Sitter hemma och författar dessa rader ett dygn efter målgång. Har ont i muskler när jag reser mig upp efter att ha suttit still. Under en skogspromenad märkte jag också att det inte finns någon kraft i musklerna, uppförsbackarna var jobbiga. I övrigt mår jag oförskämt bra.

Asics Stockholm maraton genomfördes på 3:36:50. Det var åtta minuter sämre än förra året. Placeringen blev 1 356 av 10 380 män, detta är 19 procent bättre placering än förra året. Så 4 procent sämre tid gav 19 procent bättre placering. Så tufft var det!
Gällande placering i min åldersgrupp. 50 – 55, så blev förbättringen bara 12 procent, med en placering på 146.

Tegen 20 minuter innan start

Innan start samlades vi som vanligt för sista minuten förberedelser på Östermalms IP. Vi satt i skuggan i gruset. Inte lika bekvämt som konstgräset, men skuggan övervägde. Vi var många i år, 17 stycken. Vi sög tag i en kille från Lycksele också, han var ensam så vi tyckte hans kulle få vara med i gemenskapen. Mycket snack om värme, tejpade bröstvårtor, skav och vätske- och energiintag.

Vi pallrade oss i väg till startfållan och plötsligt var vi bara tre kvar i gemenskapen, Walde, Tegen och jag. De andra var i andra startgrupper även om nästan alla startade kl 12:00. Vi lyckades stå i skuggan nästan hela vägen till startskottet, men några minuter innan tvingades vi ut och det var hett. Riktigt hett. Speakern talade om 28 grader, men med solen på så blev det naturligtvis mycket mer.

Äntligen dags, vi lufsade ut och tog höger efter stadion. Som vanligt känns det skönt att man äntligen är på väg. Men hettan var brutal. Fast vi sprang i lugna 4:50 till 5:00-tempo var jag riktigt trött efter sju km. Nu talar vi riktigt trött, funderade flera gånger allvarligt på att bryta. Varför gör jag det här, varför utsätter jag mig för detta? Tankarna snurrade.
Walde tappades bort redan här, vid en vätskestation. Gissar att lärde sig av förra årets maraton och han försökte inte springa i kapp oss. Han berättade senare att han såg mig på Västerbron, så han var inte många meter bakom. Tegen och jag knatade på. Han var definitivt den piggare av oss, jag gav knappt svar på tilltal. Det var något som jag noterade. Ingen pratade, det var tyst. Annars brukar det alltid vara grupper som pratar och man hör röster. Inte i år. Alla hade fullt upp att koncentrera sig på att överleva i värmen.

Passerade Kungsträdgården och Strandvägen första gången. Då gick det ganska bra. Fram till 20 km var det inte mycket att snacka om. Halvmaraton passerades på 1:44. Jag hade tappat Tegen flera gånger då han var snabbare vid vätskekontrollerna, men i lugn takt hade jag kommit i kapp honom. Så vi hade huvudsakligen sprungit ihop. Men andra gången vi passerade strandvägen, och 3:30 ballongmannen kom i kapp oss kände jag att jag inte riktigt hade samma ork som Tegen, och han drog långsamt iväg.

Det hade delvis varit molnigt mellan 10 och 20 km. När jag nu sprang på Strandvägen, passerade Kungsträdgården och slottet samt en liten krök på Södermälastrand och stadsgårdskajen var det slut på det. Nu lyste solen med full kraft. Vid varje stopp drack jag en sportdryck och hällde minst en mugg vatten över mitt huvud. Jag sprang igenom alla duschmöjligheter som fanns. Allt för att sänka kroppstemperaturen.

After run med Erdinger

Rundade stadsgårdskajen och började i den långa backen upp mot söders höjder. Hade hört om den, men fann den lättare än vad jag befarat. Kom upp till Hornsgatan på skuggsidan, där plastbanden hade rivits ned och löpare kom in i fel bana. Förstår att de ville in till skuggan. Såg en Strängnäs löparklubbtröja framför mig, Jenny hade också dragit sig mot skuggan, men jag sade till henne så att hon kom rätt. Var inte avundsjuk på henne, jag hade bara 10 km kvar, hon 16…

Västerbron är alltid intressant, det gick ganska bra denna gång. Jag sprang om väldigt många även om jag också sänkte tempot. Slutligen ned mot Norrmälarstrand, stadshuset, Kungsträdgården och ut på strandvägen igen. Bara 3 km kvar, men nu var det tungt. Sänkte farten till närmare sex-tempo. Eller, redan från Västerbron sänkte jag till 5:30, insåg att jag inte skulle ordna 3:30, och de fanns det ingen anledning till att ta ut sig helt. Det enda jag oroade mig för var om Walde skulle komma rusande. Men vid detta lag var till och med det ointressant.

Publiken de sista kilometrarna var fantastisk. Efter Karlaplan fick jag gåshud av alla människor som stod där, sista hundra metrarna och man var inne på en, i dubbel bemärkelse, kokande Stockholm Stadion. Försökte springa om en person i ytterkurva precis innan mål, men vaden högg till och krampen var nära. Var bara at släppa lite, men jag tog honom på sista rakan J
Underbar känsla att gå i mål. Ingen fullt utvecklad kramp, trött och ont i hela kroppen, men lycklig.

 

Tuff tävling denna gång. Riktigt tuff. Flera av löparvännerna hade tider som var både 30 och 45 minuter sämre än normalt medan Alexanderson och Walde gjorde personbästa.

Kvällen tillbringades med löpargänget med gemensam grillning och mycket vätska. Så i morse gjorde huvudet ondare än benen. Tack publiken, kända Anna, Hugo, Stenvallarna, Ulrica och Brita och alla okända. Tack alla vännerna i löparklubben, ni är helt fantastiska.

One thought on “Maraton i tystnad – Racereport Stockholm Maraton

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.