Race report, Vemdalen Fjällmaraton

Tony spanar på vädret
 i Vemdalen
Strängnäs Löparklubb on tour

Efter ett genomfört Vemdalen Fjällmarton på 45 km så har jag nu officiellt sprungit ett ultralopp. Sprungit och sprungit förresten, jag har aldrig genomfört en löpartävling med så lite springande. Det var väldigt mycket gång, powerwalk och till och med krypande på alla fyra, för att ta sig uppåt. Det bjöds dock på löpning också, ett par riktigt fina sträckor mellan topparna.

Tävlingen var fantastiskt fint arrangerad! Snitslingen och vägvisningen, upp och ned över fjällen, var väldigt gedigen, det gick inte att springa fel. Personalen vid vätske- och matkontrollerna var fantastiska trots att de måste ha frusit som tusan i regnet och blåsten. Att bli mött av tävlingschefen på fredagskvällen, när vi hämtade ut nummerlappen, var himla trevligt. Dessutom fick vi en möjlighet att få svar på alla våra frågor.
Kvällen innan tävlingen handlade väldigt mycket av diskussionerna om vädret. Skulle det regna under hela loppet, bara hälften, hur kallt skulle det bli o.s.v. Det var väldigt svårt att veta vad man skulle springa i, hur mycket kläder skulle behövas?

Starten gick klockan nio på lördagsmorgon. Vi var på plats en halvtimme innan och sammanstrålade med våra andra Strängnäsvänner, som bodde på hotellet, och min bror Nils med kompis Robert. Det var 550 anmälda. Som alltid var alla starka den första kilometrarna. Men snart började första stigningen, men då det var en helikopter som flög över oss och filmade var vi naturligtvis tvungna att springa.
IMG_1452Jag och Tegen sprang ihop de första 22 km. Det var ganska fin löpning men en del stigningar där vi gick. Efter Storhogna blev det en hel del löpning på spänger av varierande kvalitet. Sebastian sprang ikapp oss precis innan första vätskekontrollen som var efter 15 km. Trots att det inte regnat på några dagar var det blött, men vi insåg att det kunde ha varit mycket värre. Typ varje halvtimme var man tvungen att springa igenom en vattenpöl eller en myr och man blev blöt om fötterna.
Efter andra vätskekontrollen,
Fäboden, blev vi uppekade av ett par funktionärer att ta till vänster. Vi kunde inte tro det var sant. Det var rakt upp för ett berg helt utan stig. Det var helt galet! Vi kröp på alla fyra genom blåbärsriset för att kunna ta oss uppåt. Hade vi stått rakt upp och lutat oss lite bakåt hade vi ramlat bakåt och

Redan hälften avklarad
Redan hälften avklarad
och halva kvar
och halva kvar

rullat flera hundra meter i stenskravlet och blåbärsriset. Jag tror jag stannade och vilade mer än tio gånger under stigningen, Tegen tröttnade på mig, vilket jag förstår, så han stack i förväg.
När jag väl kom upp var vi inne i molnen, det var disigare och fuktigt. Därefter var det rimligt bekväm löpning några km fram till den tredje vätskekontrollen. Där stannade jag säkert fem minuter och drack varm sportdryck och buljong. Då det börjat regna lite mer blev jag kall och plockade fram min nyköpta regnjacka, som inköptes på Haglöfs outlet på vägen upp. Jag hade nu varit ute i fyra timmar. Nedför därifrån var det tekniskt svår ”löpning” mycket sten, några vattendrag, halt, lerigt samtidigt utför. Här och var ganska brant. Fredric, vår fransos i löparklubben, som kommit ikapp mig skuttade glatt förbi som en berget, han är mycket bättre utförs- och traillöpare än vad jag någonsin kommer att bli. Efter en jobbig ”löpning” kom jag ut i pisterna och sprang ned mot Skalpasset. Nu hade jag avverkat 34 km. Jag kände IMG_1475av knäna i utförslöpningen och mina tendenser till löparknä i högra knät blev värre.
Från Skalpasset och uppåt Hovdestugan har jag åkt snowboard, nedför, många gånger, jag visste hur brant det är och var mer mentalt förberedd på det jämfört med krypningen i blåbärsriset. Men över 300 höjdmeter på 1,3 km. Det är brant, det är inte tal om att springa. Man går mycket långsamt, när det är som värst började jag leka serpentinväg för att orka med. För mig tog det 24 minuter upp. Min bror Nils som låg en kvart efter mig, berättade efteråt att någon som satt i sittliften ropade uppmuntrande åt honom och en medtävlande. Båda två skrek i kör tillbaka ”Håll Käften”. Kanske inte så vänligt, men alla vi som genomfört tävlingen har nog ganska mycket förståelse, det var sjukt jobbigt, man ville bara gå ”in i sig själv”.
IMG_1469Väl uppe på Vemdalsskalet var ytterligare en vätskekontroll placerad. Det blåste en hel del och de stackarna som jobbade där måste frusit en ordentligt. Härifrån hörde man speakern från målområdet, medan jag visste att jag hade åtta km kvar, det kändes inget vidare, lite för långt kvar för att riktigt uppskatta det. Nu var jag riktigt mör. Kall, blöt, ont i knäna, ryggen och vänstra foten. Jag sprang helt ensam och undrade, som vanligt, vad tusan gör jag här? Jag kom ned från toppen och in i skogen där det var varmare. Jag sprang en del, men gick mest. Minsta uppförslut var ursäkt nog för att börja gå, men det var, för att vara denna tävling, bra stigar att springa på. Det var en rejäl stigning kvar men som tur var fanns det ytterligare en IMG_1471vätskekontroll. Grabbarna som skötte den var fantastiska, klämtade med koskällor, peppade, var glada och uppmuntrande. Jag drack tre glas varm sportdryck och tog fem saltgurkor i handen innan jag började gå/springa uppför igen. Det var nu bara fyra km kvar. Det var helt fantastisk känsla att se den skylten. Väl uppe på krönet så sprang vi nedåt i en gryta, en stor sjö låg mitt i och det var fantastiskt vackert, men jag var för trött för att komma på att ta något fotografi. L

Skön känsla
Skön känsla

Plötsligt såg jag att det var några framför mig. Jag hade sprungit helt ensam i nästan en timma. Sådant ger ny kraft och jag ökade farten i stenskravlet. Framme vid raststugan vid ”skalet express” liftens toppstation kom jag ikapp dem. Det visade sig att det var Fredric och Lagerman, mina träningskamrater från Strängnäs. Vi bestämde snabbt att vi springer tillsammans de sista två km mot mål. Vi tre kom in på 59:de plats av 112 som tog sig i mål på den 45 km långa distansen. Det tog oss sex timmar och åtta minuter att ta sig runt vilket gav ett snittempo på 8:11. Det var nio stycken som bröt.
På 23 km distansen var det 190 personer som tog sig i mål och på 11 km var det 188 stycken.

Stort tack till Ni som ordnade tävlingen. Det var en upplevelse som jag kommer komma ihåg. Alla Ni som arbetade med den var fantastiska.

Att sticka iväg en helg så här med träningskompisarna är också fantastiskt, så mycket skratt, så mycket konstigheter och så nära man kommer varandra. Kul också att brorsan också var anmäld. Han och Roberts konto på  Instagram, Axfrostparkour gjorde succé på after-race banketten.

Vi bjuds på mat efter målgång
Vi bjuds på mat efter målgång

Stort tack till alla Er som gjorde helgen oförglömlig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.