Racereport Budapest maraton

Så var det dag att att pallra sig ned till Budapest för årets sista tävling. Vi som åkte var Jenny, Sebbe, Abbe & Kenneth från löpklubben samt Helena Nordh som är en arbetskamrat. Dessutom följde hennes man Stefan med som support.

Jag i expot

Vi lämnade Strängnäs på fredag förmiddag och tog Norweigan ned till Budapest. Flyget tog till allas förvåning under 2 timmar.
Då vi inte skulle få tillgång till vår AirBnB lägenhet fören klockan 17 tog vi kollektivtrafiken in till stan och expot. Vi köpte en tredagarsbiljett, 120 kr,  för all kollektivtrafik, en biljett som vi därefter använt väldigt mycket. Vi kom fram till expot vid 16 och det var ganska snabbt avklarat. Abbe som glömt anmäla sig?! Ordnade en efteranmälan. Expot var ganska litet och knappt uppbyggt ännu.

Morgonlöpning i Budapest

Fredagskvällen åt vi en sämre middag på en turistfälla. Men vi fick energi i oss. Alla var trötta och vi var snart tillbaka i lägenheten och klockan 22 var det tyst i den.

Frukost i det gröna

Lördagsmorgonen tog jag, Abbe och Stefan en kortare löptur. Vi sprang ned till träningsön mitt i Donau. Hela ön har en 5 km löparbana runt sig i ytterkant, fantastiskt! Jag ville mest prova mina nya Asics Gel Cayano 24. Jag fick dem dagen innan jag stack och hade inte bestämt mig om jag skulle ta dem eller mina äldre 23:or.
Efter hemkomst och dusch tog vi buss 105 tvärs igenom staden upp på Buda sidan, där vi fått tips om ett brunchställe. Själva brunchen var fullbokad men man kunde sitta i trädgården. I solen och värmen var det riktigt idyllisk. Vi hade en väldigt lugn och fin morgon i solen. Därefter blev det sightseeing och promenader. med inslag av en och annan vätskepaus.

Vätske- och kolhydratladdning dagen innan race

Vi var tvungna att gå tillbaka till expot för att flytta oss till samma startgrupper. Jag och Sebbe ville vara i 2:an, medan de andra skulle vara samlade i 3:an. Som vi alla vet kan detta vara lite pyssligt i olika tävlingar. Inte i Budapest, extrem välvilja och hjälpsamhet, det tog mindre än två minuter så var det klart. På lördagen var det lite mer action på expot. Återigen konstaterade vi att Ungern är billigt, köpte löparstrumpor för HUF 850 ca 25 kronor.
Senare på kvällen åt vi en bra middag, med förrätt och vi delade på två flaskor vin och fyra flaskor vatten och detta kostade 300 kr per person.

Även denna kväll var det tidig sänggång. Nervositeten började lägga sig i lägenheten. Helena som aldrig sprungit ett maraton tidigare hade 1 000 frågor, vi andra började fila på våra ursäkter och vi alla undrade varför vi inte tränat mer?
Jag och Sebbe tog varandra i hand på att vi skulle köra för sub 3h 25 min. Vi skulle gå ut i 4:50-tempo, och hålla det. De andra hade som huvudmål att komma under fyra timmar medan Abbe som arbetat aldeles för mycket och tränat för lite inte trodde han skulle fixa det.

Gänget en halvtimme innan start

Tävlingsdag
Jag vaknade redan kl fem, de andra började komma upp efter sex eller närmare sju. Det var ganska lugn, men klart nervös, stämning i vår stora lägenhet. Kaffe, yogurt, kokta ägg och frallor. Alla var nöjda med frukosten och vi hann med det vi skulle i god tid. 08:15 lämnade vi lägenheten och tog tunnelbanan de fyra stationerna till startområdet. Vi hittade en plätt i solen i parken där vi boade in oss. Vi kom snart i slang med ett större gäng från Lidköping. De hade ”markpersonal” så vi kunde lägga våra överdragskläder hos dem. De tog flera fotografier på våra löparjackor och löpartröjor. De tyckte verkligen om designen med de tydliga svenska flaggorna. Anders Stenvall & Tegen, sträck på Er!

Jag och Sebbe gick till startfållan en kvart innan start. Gott om plats och inga vassa armbågar. Speakern talade konstant i högtalarsystemet, på Ungerska, förutom detta var det harmoniskt.
Så gick äntligen starten, exakt på utsatt tid 09:30. Det var inte mer folk före oss än att vi passerade startlinjen 30 sekunder efter de första. Första fyra km gick från Varosliget city park ned mot Donau, svagt svagt nedför på en bred gata. Vi blev omsprungna av säkert 100 personer, vi skrattade lite för oss själva, vi vet ju hur det brukar bli två eller tre timmar senare. Men denna tävling hade en specialare, de hade ett stafett lopp mitt i startfältet. Så ganska många skulle bara springa 10,5 km för att sedan lämna över stafettpinnen till nästa. Det kändes väldigt konstigt innan, när vi talade om det. Men efteråt konstaterade vi att det fungerade jättebra, ytterligare en dimension och det kom ut nya pigga löpare på vår maratonbana allt efterom. Kul ide!
Tillbaka till vår tävling, vi kom ned till Donau, över till Buda-sidan där vi sprang längs floden nedströms. Vi höll vårt egna tempo och allt kändes bra, efter 10 km sprang vi över en annan bro och var tillbaka på Pestsidan. Nu började värmen kännas och vi försökte hålla oss i skuggan där det gick. Vi sprang vidare uppströms och över en tredje bro och ned på ön som jag nämnt tidigare. Vid en vätskekontroll så tappade jag plötsligt Sebbe, det tog en km inann han kom i kapp mig fast jag höll samma tempo, 4:45. När han kom ikapp såg jag att han hade det tungt, vi sprang upp för en av få backar och lämnade ön via en 4e bro. Tillbaka på Budasidan passerade vi 20 km. Vid nästa vätskestation tappade jag Sebbe igen, jag sprang ensam förbi halvmaratonskylten på 1:41:12, snabbare än planerat. Jag saktade in och väntade på Sebbe, han sade direkt att jag skulle sticka själv, han hade inte orken just denna dag. Jag fortsatte ned längs Donau, nu började det bli riktigt varmt. Vid varje vätskekontroll stannade jag och hällde en mugg vatten över mig och drack en mugg sportdryck. Långt ned på Budasidan vände jag vid 30 km. Sprang och pratade lite med en Norska som verkade stark. Över en bro igen och tillbaka på Pestsidan. Vid 33 km fick jag en första krampkänning, i högra låret. Hittills hde mina kilometertider legat mellan 4:37 och 4:48. Nu var jag tvungen att sänka till närmare 5:00-tempo för att inte låret skulle krampa. Solen stekte ordentligt nu, jag och alla som var klara i huvudet försökte hålla sig i skuggan där det gick. Jag kämpade nu riktigt hårt för att ”bara” hålla femtempo. Km 38 gick i 5:19-tempo. Nu började jag oroa mig för att inte klara mitt mål, sub 3:25. Jag räknade febrilt i huvudet samtidigt som jag tvingade mig att ta ur det sista ur kroppen. De sista kilometrana gick i 5:03 och 4:58, jag var helt sopslut men det var bara att tvinga mig själv.

Målgång, 3:24:26, en halvminut till godo för mitt mål och nytt personbästa.

Slitna hjältar efter tävlingen

Efter målgången ragglade jag bort till mina överdragskläder. Bytte mina kläder till torra. Drack en liter vatten och gick i väg från de två från Lidköpings löparklubb som nu kommit i mål. Jag mådde så dåligt så jag orkade inte vara social.

En efter en kom de andra i mål. Helena var nog gladast då hon klarat sin premiärmara på fina 3:54. Två av killarna, jag är förbjuden att namnge dem, kräktes under racet, den ena tre gånger! Värmen skördade sina offer. Vi såg alla människor som raglade runt av vätskebrist.

Kvällen blev väldigt lugn. Vi som mådde bra gick till det allmäna badet ”Széchenyi termalbad”. Hade vi tänkt innan så hade vi bokat massage. Nu var alla ”slots” fullbokade.

38 gradigt bad, bra avslutning på en tuff dag

Budpest Maraton rekomenderas varmt. Hela staden bjöd på sig från sin bästa sida. Mat och boende är billigt. Vi hyrde en 150 kvm lägenhet 1200 meer från start som kostade oss 500 kr per person, för tre nätter.
Själv är jag jättenöjd med genomförandet av loppet, uppladding dagen innan och på morgonen, energiintag under tävlingen och självklart själva löpningen. Jag hade inte kunnat göra bättre.

Som alltid är det otroligt kul att vara ute och resa med träningsvännerna. Fantastiskt mycket skratt och tokigheter. Det här ska vi absolut göra fler gånger.
Stort tack Jenny, Sebbe, Abbe, Kenneth, Helena & Stefan för härliga dagar i Budapest.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *