Stockholm Maraton, Racereport

Då var det dags. Stod i startfållan på Asics Stockholm Maraton igen. Målet denna 3:e gången gillt var enkelt, nu skulle jag under 3:30.

ÖR: Jenny, Sebbe, Nisse, Lagerman, Sofia, Abbe & Waldebring NR Kenneth, Magnus Z, Jag & Tegen

Gänget från löparklubben, plus brorsan, hade samlats vid 11 på Östermalms IP. Alla hade sitt mål och sina drömmar om loppet. För någon var det premiär, för någon var det över 20 år sedan sist, för Kenneth var det 31:a gången på raken men de flesta av oss hade sprungit maraton eller ultra några gånger.

Tegen, Waldebring, Magnus Z, Sebbe och jag själv hade en tydlig raceplan. Vi skulle köra 4:55 per kilometer från början till slut. Låter enkelt, svårare att genomföra!
Som alltid har man en massa ”fantom” smärtor de första kilometrarna. Jag gjorde en check vid 15 km. Alla tyckte då att livet var toppen och ingen hade några problem. De var så översvallande positiva så jag ställde kontrollfrågan -och nu vill jag höra den ärliga versionen.

Bara ett par kilometrar senare började det stönas lite. Men fram till halvmaratonmarkeringen var det egentligen inte mycket att snacka om. Vi passerade alla i samlad klunga på tiden 1:43:24. Jag höll mig till min raceplan och tog en gel var 45e minut. Jag tog vatten eller sportdryck i princip vid varje vätskestation. En av höjdpunkterna på maran är saltgurkan vid halvmaraton passeringen. Jag uppmuntrade ivrigt mina vänner att ta gurkor och vi alla tyckte det var fantastiskt och gurkorna hjälpte oss fram ett par kilometrar till.

Längst ut på Djurgården tappade vi Waldebring, han var tvungen att stanna o sträcka ut lårmusklerna. Redan på Djurgårdsbron var han ikapp. Efteråt konstaterade han att det nog inte var så smart att springa ikapp oss. Han fick betala ett dyrt pris under resten av loppet för den fartökningen.
På Strandvägen började flera av vännerna klaga och känna smärta och trötthet. Jag blev lite ”deprimerad” av allt negativt snack. Jag hade självklart också ont, men det blir ju inte bättre av att höra alla andra berätta om sina smärtor. Så jag ökade ett kort tag och lade mig 50 meter före dem och fortsatte loppet själv.
På slussen stod ICE Power och erbjöd en ”dusch” av sitt mirakelmedel. Jag bad dem spruta mycket på mina vader och det gjorde underverk i säker ett par kilometrar. Jag hade nu sprungit ganska exakt 2,5 timmar och hade ordentliga känningar i mina vader. Jag sänkte farten lite och försökte ändra mitt löpsteg.

Jenny & Sofia på Norr Mälarstrand

På vägen hit hade jag fått uppmuntran två gånger av min flickvän Viktoria samt lilla mamsingen och Tegens hejaklack kändes nästan som min. Det är helt otroligt vad man får energi när någon skriker ens namn!

Söder var jobbig! Tegen kom ikapp mig när det var någon kilometer kvar till Västerbron. I början av Västerbron kom även Sebbe ikapp. Till vår förvåning sade han bara hej och sprang ifrån oss. Det var det sista jag såg av honom. Efter Västerbron stod Tegens kusin och hejade. Tegen fick då så mycket energi så han också sprang ifrån mig.
Strax innan Stadshuset stod Alexandersson med familj och hejade. Han tyckte jag skulle springa ikapp Tegen, jag var dock helt ointresserad av det, hade då ingen ork och kraft för någon fartökning. Men jag ropade tillbaka att jag ska klara mitt mål på tre och en halv timme. Sträckan mellan 35 och 40 kilometer var tuff. Jag hade legat mellan 4:40 och 4:59 per km hela sträckan fram till 35 km. Men de följande fem km sänkte jag till 5:12 i snitt. Jag var livrädd för att få riktig kramp. Hittills hade jag bara haft väldigt ont och en massa ryckningar. Passerade förbi centralen, vi som sprungit där vet att det är en uppförsbacke, vanliga Stockholmare lägger knappast märke till detta just nu så viktiga och besvärliga faktum. Efter centralen stod det löpare överallt och försökte sträcka ut sina krampande ben. Förra året stod jag också där. Vid Odenplan började jag äntligen känna att jag kommer att fixa min drömtid. Vilken känsla. Då det bara var några km kvar så vågade jag öka. Oj vad jag sprang om folk. Plötsligt ser jag Tegen framför mig. Ser direkt att han har det tungt. Tänkte först sakta in och springa med honom. Men inser att jag har en massa ork kvar och att jag har en chans att slå ynglingen, så jag ökar istället. Sista två kilometrarna går i 4:15-tempo enligt den officiella tidtagningen, känns dock lite som en glädjemätare. Jag ropar på publiken för att få igång applåderna och det är en otrolig känsla när man hör alla applåderna komma. Ser hur några löpare, som jag springer om, tittar konstigt på mig. Hur kan någon ha så mycket ork kvar när de själva stapplar med kramp tycks de tänka. Jag vet, för jag var en av dem förra året. Men applåder ordnar jag åt dem.
Svänger upp på Sturegatan och skymtar Stadion, livet blev just ännu bättre. Tar det lite lugnare för att orka springa snabbt (och snyggt) inne på stadion. Inne på Stadion springer jag om 20 – 30 personer på det halva varvet jag springer där inne. Hör plötsligt Viktoria skrika på mig precis innan målgången. Och jag går i mål. 3h 28min 54sek. Oj vilken underbar känsla.
Mitt tredje personbästa i år, milen, halvmaraton och nu maraton.

Placering
9041 män tog sig i mål och jag kom på 1671:a plats, topp 20 procent. Det var 1176 löpare i åldersgruppen +50. Jag kom på 164:e plats av dessa, topp 14 procent.

Alla mina vänner gjorde fantastiska prestationer på sina sätt och efter sina mål och förutsättningar. Stort grattis till ett grymt genomfört Stockholm Maraton.

2 thoughts on “Stockholm Maraton, Racereport

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.