Ultravasan-90 på sub 10

 

Packning av Dropbag 04:00

Väckarklockan var ställd på halvfyra, men jag vaknade redan innan den ringde. Sov inget vidare, men det är inte så konstigt, nervositeten hör till. Kaffe, frukost 2 x toabesök och plötsligt var det dags. Jenny, Sofia, Walde och Kenneth åkte i ena bilen medan Tegen och jag tog min. Skönt att vi bodde i Lindvallen, bara 10 minuter ned till parkering och start. Halv fem var vi på plats. Kennet gav bort sin nummerlapp till killen från Västerås som skulle springa i hans namn. Jag och Tegen var ordentligt nervösa när vi körde ned. Vad har vi gett oss in i? Men det gick över när vi kom till startområdet.

Alla vi som skulle springa var mycket tacksamma att det var 11 grader i stället för aviserade sju. Betydligt bättre! Shorts, tröja, buff och sleevs var valet av kläder och det visade sig helt rätt. Jag hade länge vekat om vilka skor jag skulle springa i och om jag skulle byta halvvägs? Valet blev mina Brooks Glycerin 15. Även detta visade sig rätt, inte en blåsa på fötterna ens efter 90 km. Det kan Jenny och Tegen inte säga…

15 minuter kvar till start

Stämningen var fantastisk inför start. 10 minuter innan startsignalen gick vi in i fållan, vi stod långt bak då vi inte ville trängas mer än nödvändigt. Startskottet gick och efter kanske en minut fick vi springa genom startbågen.

Backen upp från starten och de följande fyra kilometrarna var lugna, vi sprang men långsamt i 7:00 tempo. Vi fyra sprang ihop dessutom träffade vi på Marcus Widenfors som vi tränat med tidigare då han arbetade i Strängnäs.

Ganska snabbt lämnade Tegen, Marcus och jag själv tjejerna bakom oss. De har erfarenheten, 3:e gången för dem, men vi är normalt sett starkare. Fram till Smågarn, 9,2 km snittade vi 6:13-tempo. Vi skrattade oss fram. Vidare till Mångsbodarna, ytterligare 14,3 km i 6:07-tempo. Vi var enormt entusiastiska, vi talade med alla, uppmuntrade publiken till att peppa oss och hade det allmänt trevligt. Precis som planerat gick vi i alla backarna, vi höll oss i skinnet så att vi inte sprang för fort.

Uppförsbacken upp mot Risberg och sista nedförsbacken var fortfarande bra. Men det började kännas. Kännas i knäna! Jag har aldrig ont i knäna, mitt problem och nemesis brukar vara kramp.

När jag kom fram till Evertsberg, halvvägs, hade jag ont, riktigt ont. Vår support Mattias och Kenneth sände live på facebook och den filmen är jag inte stolt över. Jag var sur, vresig och allmänt negativ. Hade de inte haft filmbevis så hade jag för alltid förnekat att jag uppträtt så som jag gjorde.
Måttligt glad löpare

Sofia och Jenny

Tegen och jag kämpade på, även om han ser glad ut på fotografierna under tävlingen så vet jag att han led, han hade också ont och kämpade mot sina blåsor och demoner som alla sade åt honom att sluta springa, att det inte är värt det. Trots vår misär, nu var vi inte positiva och spred ingen glädje, så var vi överens om att det var bra att vara två. Även om Tegen oftare var starkare så fanns det tillfällen när jag var det. Två är starkare än en.

Vidare till Oxberg. Här berättade senare Mattias att de nästan trodde att vi skulle ge upp. De ljög för oss att vi såg starka ut och att vi visst skulle fixa sub 10. -fortsätt bara i 7-tempo. Vi visste redan då att det inte var sant, men orkade inte reagera.

Mellan Oxberg och Hökberg, 9,2 km låg vi i 7:12-tempo. Så långsamt kan man ju inte springa?

Det där med att räkna hur fort man måste springa för att klara en viss sluttid, det är inte lätt. Försök räkna 17 km x 6:30 tempo när du redan sprungit över 70 kilometrar. Man är helt dum i huvudet. Jag gjorde det säkert 10 gånger. Kände mig ganska övertygad om att jag räknat rätt. Apropå dum i huvudet;  Strax innan Hökberg tog Tegen fram Ipren ur fickan. Det var jag som började prata om att en smärtstillande hade varit bra, då kom han på att han hade det med sig. Idiot, kunde han inte klämt ur sig det tidigare! Den började långsamt verka.

Redan innan Hökberg började den verka. Vid hökberg är det 20 km kvar. Och vi ökade farten kanske de sista 25. Det var jag som började bli starkare först. Smärtan från knäna var inte längre det enda jag tänkte på. Jag ökade farten till 6:00 på platten och sedan 5:45. I backarna gick vi fortfarande men snart började vi springa även i mindre uppförsbackar. Nedförsbackarna gjorde ont som om någon stuckit in en kniv i knäna. Men nu var det bara 20 kvar. Vid 15 km kvar så var jag tvungen att stanna att sträcka ut kramp i ena vaden. Jo, jag hade haft kramp också. Höger och vänster vad. Höger och vänster framsida lår, samt höger hålfot för att ha riktigt kul. Jag sade åt tegen att fortsätta att springa, Vi visste att om vi bara håller 6:30-tempo kommer vi att fixa sub 10 timmar. Sedan kom jag på en sak. Hur var starten? Startade min starttid när jag gick igenom startbågen, som på typ alla lopp, eller var det vid startskottet? Jag kom inte ihåg någon matta eller hörde något pipande när jag sprang under startbågen. Hmm, hur lång tid måste jag dra ifrån för att vara säker på att klara under 10 timmar? Jag räknade med 90 sekunder.

Nu när det bara var 13, 11, 7, 5 och 3 km kvar sprang jag om fler och fler. 12 placeringar de sista 9 km. 31 placeringar de 10 km innan. Sådant ger energi. Jag blev pigg igen. Jag började peppa andra Ultralöpare jag sprang om. Det var dessutom en massa stafett och 45 km löpare i spåret. Så jag var inte direkt ensam.

Kom om en snubbe när det var 7 km kvar. Peppade honom och sade att nu måste vi öka lite. Håller du bara 6:25-tempo så klarar du sub 10. Vi pratade lite sedan lämnade jag honom bakom mig. När jag sprang ifrån honom såg han min tröja. Strängnäs ropade han! Vad är det med er, är ni alla lika glada och uppmuntrande. Din kompis är bara 2 minuter före. Då visste jag Tegen varit där.
De sista tre km sprang jag i 5:50-tempo. Låter inte så snabbt, men just då var det. Ökade till 4:00 de sista hundra metrarna innan jagotroligt lycklig nöjd tog mig i mål på 9:57:36.
Det gav mig en 245:e plats av 751 män och en 25:e plats i min åldersgrupp av 105 som gick i mål.

Förutsättningarna var optimala, torrt, inte för varmt eller kallt och medvind första halvan. De som var ute ett par timmar längre fick regn, men jag och mina vänner slapp det. Som alltid är Vasaloppsarrangemangen näst intill optimala. De är proffs på sina arrangemang. Det fanns några som knorrade över den kilometer som var offtrack. Tydligen hade de kvällen blivit ovänner med en av markägarna. Men jag tyckte det var ganska kul.

Tillbaka till stugan från Mora

Tegen var Starkast i Strängnäs denna dag. En minut och 52 sekunder snabbare än mig. Sofia Eriksson, ständigt denna oberörda Sofia, mal på i samma jämna tempo hela loppet och tar sig oberörd i mål på nytt PB, 10:18:22. Jenny Andersson fick kämpa. Hon visste att hon skulle få ont då hon varit skadad länge. Hon krigade sig in på 12:29:52. Oerhört starkt av oss alla.

 Stort tack Till Kenneth och Mattias, fantastisk support och pepp. Utan Er hade allt varit så mycket tråkigare. Och Kenneth, trots att du glömde mina öl i kylskåpet. De som jag skulle haft efter målgång, Jag förlåter dig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.