En triathlet i Vasaloppsspåret

Eller ångest över kylan i kubik!

Jag har aldrig åkt längdskidor. Det har inte blivit av, snowboard, slalom, skidskola med mina fyra barn och annan träning har liksom tagit all tid när jag varit uppe på sportlovsveckorna. Mina träningsvänner har varit på mig ett tag och det är ju inte så att tanken inte väcks i början av mars varje år.
Och lite är det så, en vuxen man i Sverige ska ha gjort Vasaloppet.

Sagt och gjort, en anmälan skickades in i höstas och ett par skidor införskaffades på rean förra våren. Ett par vallningsfria Madsen. Anna gav mig min första kurs i januari, jag harvade runt på 400-meters banan på Kristinebergs IP, Anna vågade inte skratta åt mig när jag ramlade då hon var rädd att jag skulle bli arg. Därefter har jag hunnit med 75 km varav det längsta passet blev 25 km.

I lördags körde vi upp, Stefan Alexandersson, Ulrica och Anders. På plats skulle vi träffa Peo och Jenny. Anders skulle köra öppet spår på söndagen. Så vi var med och vinkade av honom vid starten, det var då fruktansvärda 17 grader kallt. Han var inte så sugen just då, men bet ihop. Som han sade när han lämnade över sin överdragsjacka till mig, -det här känns inte helt naturligt. Vi följde efter honom på avstånd och hejade på honom i Oxberg och Risberg. Vid Oxberg såg han döende ut och jag trodde han skulle bryta, vid Risberg var han starkare. Anders tog sig i mål på 9:09, det var bistra spår utan glid, så förutsättningarna var långt ifrån de bästa.

De historierna han berättade om kylan och spåren gjorde inte Stefan och mig särskilt pepppade. När sedan Jenny lade ut på Instagram att hon ändrat startdag till söndag, då det skulle vara kallare på måndagen. Men att hon ändå förstört luftrören och inte fått tillbaka känseln i tårna trots en lång varm dusch. Ja, nu var ångesten närvarande. Alla i stugan kollade väderapparna hysteriskt, när sedan Vasaloppet själva gick ut och varnade för att det skulle vara klart kallare på måndagen så var det två väldigt nervösa vasaloppsåkare som sent om sidor kom i ro på kvällen.

Vaknade 04:45. Kastade mig på telefonen och kollade -27!!!!! Det är INTE SANT?!!
Det var bara att begrava ångesten, starta upp kaffet, äta som planerat och sätta på mig alla kläder jag hade med mig. Dubbla strumpor, långkalsonger under byxorna och fyra tröjor under jackan. Buff som gick att dra över kinder och haka med en mössa på toppen.
Stefan och jag hade en svag förhoppning om att det bara var -20 men med den relativa kylan, på grund av vinden, resulterade i -27. Men när vi kom ned till startområdet visade det sig att det var -27 på riktigt. Suck och stön.

Vi lade skidorna på plats ca 06:30. Därefter gick vi in och värmde oss i Stadiumtältet i 10 minuter. Stefan bestämde att vi skulle gå ut och tillbaka 06:50, jag lomade efter. Ulrica och Anders tog våra överdragsjackor. Kylan som överföll mig var brutal. Redan innan start hade jag tappat känsel i några tår och båda lillfingrar. Nu träffade vi Peo och vi flyttade fram våra skidor till hans plats i kön. Starten gick 07:03. Äntligen fick vi börja röra på oss.

Jag hade varit livrädd för att bli stående 30 minuter i någon sorts kö i väntan på att klättra upp för första backen. Men det var när jag trodde det skulle vara -15. Nu var jag bara chockad. Men alla åkare rörde på sig i långsamt mak och kroppen började känna sig varmare. Vad gällande tår och fingrar var de helt bortdomnade nu. Efter 30 minuter, 3 km, nådde vi högsta punkten, då hade jag inte börjat svettats, det säger en del om kylan. När vi kom upp på berget såg vi Sälenfjällen och soluppgången över vänstra axeln, bländande vackert!
Jag hängde på Peo och Stefan i en timme, till Smågarn. Det var för mig uppenbart att deras teknik gjorde att jag inte hade en chans att hänga med dem. Inte för att jag förväntat mig det heller. Efter Smågarn såg jag inte dem mer.

Fingrar och tår började nu tina upp, den fantastiskt blåa himlen, gula solen och all vit snö gjorde sitt för att få upp temperaturen. I backarna ned mot Mångsbodarna blev det kallt om fingrarna igen men ingen större fara, tappade känseln i fyra fingrar, men jag visst att det skulle gå över när jag fick börja staka i gen. I Risberg så stod Ulrica och hejade på mig. Som alltid ger det energi att se kända ansikten. Stod och pratade med henne ett tag men gav mig snart iväg.

Efter 40 km började det kännas tungt, jag insåg i mitt huvud vad det handlade om. Min hjärna ville börja nedräkningen efter halva. Men trots att jag visste det kunde jag inte bryta de negativa tankarna. Så fort jag passerat 45 km gick det över.
Nu försvann solen och det blev molnigt. Temperaturen var mellan -10 och -15. Jag svettades ordentligt men skötte vätske- och energiintaget riktigt bra. På det hela tagen gick det bra. Jag körde om folk i uppförsbackarna, då jag är stark, men tappade i alla utförsbackar då mina vallningsfria skidor inte var optimala. Vid Oxberg började jag bli trött, skönt nog var det många nedförbackar där så att jag fick vila. Men när det var 20 km kvar tappade jag sugen ordentligt. Nu var det inget kul längre.

 

Delade upp sträckningen i km. Räknade ned till nästa kontroll, räknade staktag och sekunder. Allt för att få tiden att gå. Tempot gick ned och min omtöcknade hjärna accepterade att jag inte skulle komma i mål på 8:30, programmerade om den till 8:45. Vid 12 km kvar dök det upp ett Preem stopp. De hade Kaffe. Tog en mugg där och kände direkt att livsandarna återvände. Efter någon km insåg jag att det bara är en timme kvar. Insåg också att om jag snittar 5:20- resten av distansen så klarar jag 8:40. Varför nu just den tiden skulle vara viktig, men i min hjärna var den det.

Jag diagonalade mot mål. Blev omkörd av säkert flera hundra personer, men höll mitt tempo. När det var fyra km kvar började det kännas riktigt bra. Bara två kvar, oj vilken lättnad. Till slut en sista backe över en viadukt och sedan vänster in i mora och målrakan. 8 :39: 29

Peo och Stefan fixade 7:58, oerhört starkt i det bistra föret. Särskilt Peo som typ drog alla nio milen.

Vasaloppet är en fantastiskt organisation. Allt fungerade utmärkt. Det märks att de gjort det några gånger.
Jag drack sportdryck och buljong hela loppet. Tack vara mina Umara gel, och disciplin gick jag aldrig tom på energi. Över 20 procent bröt loppet p.g.a. kylan. Hur många som valde att inte komma till start har jag ingen aning om, men det var nog en del.
Kylan i start var brutal. Man går in i någon sorts överlevnadsläge, att prata med vännerna eller vara social är omöjligt. Nu, dagen efter, känns det bra. Klart jag har ont i kroppen, men mindre än efter ett maraton. Hälsenorna gör ont och att jag har en mindre kylskada på ena kinden.
Nu har jag kört Vasaloppet, får se om det blir fler tillfällen?

One thought on “En triathlet i Vasaloppsspåret

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.