Löpning runt en vulkan

Sofia, Jenny och jag hade bestämt oss för att ta ett riktigt långt trailpass. Det blåste kuling med stormbyar, så cykling var inte möjligt. Det skulle visa sig att det var jobbigt nog att springa i motvinden.

Vi lämnade hotellet vid tio, sprang ned till strandpromenaden och började där direkt förstå hur mycket det blåste och hur tuff denna dag skulle bli. Tempot låg runt 6:30 och det gick inte att springa fortare. Saltvatten sprayade upp och när vi passerade en sandstrand blev vi sandblästrade. Att prata med varandra var inte att tänka på, man hörde inte ett ord.

Efter fem km lämnade vi den ”stad” som vi bor i, det blev grusvägar och därefter stigar. I ca 9 km höll vi oss längs kusten samtidigt som vi vann höjdmeter och underlaget förändrades från sand till stenskravel. Utsikten över det stormande havet var fantastiskt medan vi långsamt sprang fram på getstigarna, mer än en gång tog vinden tag i mig och jag var orolig för att blåsa omkull. Efter att insett att vi kommer knappt någonstans i motvinden vände vi riktningen in mot landet för att kunna få upp farten lite. Riktningen blev då sämre men vi såg hela tiden vulkanen som vi skulle runda. Till och från fanns det stigar, en getfarm, och några ”åkrar”, men mest var det sten, lite sand, och raviner. Tuff och teknisk svår löpning. Fortfarande blåste det så mycket så att det inte gick att prata med varandra. Många stopp för att klättra ned och upp i små raviner blev det. Roliga erosionsskador fanns det också. Man förstår att det kan regna och att vattnet kan komma forsande ned från vulkanens sidor.

När vi kom upp längs med den stora vulkanen vi skulle runda försämrades underlaget, i ett par km var det bara dm stora stenar att springa på och i mellan. Dessutom var de riktigt kantiga, det gjorde ordentligt ont i fötterna då ingen av oss tre hade trailskor med bra sulor. Det blev en del gång i stället för löpning. Vi tog alla en stor lättnades suck när vi äntligen fick lite bättre underlag.

Efter två timmar rundade vi äntligen vulkanen, då hade vi sprungit i 15 km. De långsammaste 15 km jag någonsin gjort. Vi kom ned i en liten by och fick springa asfalt i ett par km. Vi sprang därefter söderut och hittade den bensinmack som vi cyklat förbi flera gånger. Där köpte vi snickers och vatten som vi tillsammans med medhavda bananer och nutella slafsade i oss i vindskydd av själva byggnaden. Inte det charmigaste utflyktsmålet.

Jag snörade av mig skorna under vår fikapaus då jag hade ordentligt ont i fötterna. Pausen var ganska lång men till slut kände vi oss färdiga att börja springa, så gav vi oss iväg igen. Jag erbjöd Sofia att välja asfalt eller grusväg på hemvägen, gentil som jag är. Tyvärr valde hon fel, asfalt, så vi kunde inte ta hänsyn till hennes beslut. Vi fortsatte hemåt längs en fin grusväg. Vinden var så stark så att det kändes som att man hade en stor hand i ryggen som tryckte oss hemåt.
Jag körde några fartökningar för att få upp pulsen lite, men det var löjligt lätt att komma upp i 4-tempo då vinden hjälpte till så mycket. Hela grusvägen hemåt var fin och lättsprungen. Vi rundade de vulkaner som Sofia och jag bestigit dagen innan.

Hemma vid hotellet efter 32 km. Effektivlöpartid blev 3h 20 minuter. I verkligheten var vi ute över 4 timmar då vi tog en längre paus och flera fotostopp. Häftig tur med extremt annorlunda natur.
Tre riktigt trötta löpare var det som satt i solstolarna på poolområdet den eftermiddagen.
I alla fall i 30 minuter, sedan var det dags för nästa pass

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.