Racereport Vansbro Tri & brutet nyckelben

Triathlon packning

Ska börja detta inlägg med att säga att jag genomförde hela tävlingen, och det andra jag direkt vill skriva är att jag borde ha brutit. Springa ett halvmarathon med brutet nyckelben är inget jag rekommenderar och inget någon ska bli imponerad av, det är bara dumt.

Jenny Andersson och jag lämnade Strängnäs klockan sju på lördagsmorgonen. Vansbro nästa då det var ett medeldistanstriathlon på gång. Vi var där strax efter 10 så vi hade lagom tid på oss att hämta nummerlapp och ställa in cyklarna i transiteringsområdet. Vi var sist att gå igenom cykel-check in, domarna höll just på att gå därifrån.

Start & Swim

Fördelen med att komma lite sent är att man slipper gå att oroa sig. Det var bara att ställa i ordning grejerna, fylla på vätskeflaskorna och sedan hoppa i våtdräkten. Det var varmt, riktigt varmt med sol från klarblå himmel. Så när min starttid kom, kl11:55 motionsklassen, så var det skönt att hoppa i vattnet. De 15,9 graderna kändes lagom avkylande. En kort sväng medströms, runda en boj och sedan en lång bananböj motströms där nästa rundmärke var, en bropelare. Dit gick simningen bra. På vägen tillbaka hamnade jag i ett stim av människor och blev lite inklämd mot bryggorna. Trångt, bökigt, på simmad, sparkad och då det var trångt betedde jag mig säkert likadant. Tappade kanske några minuter på det men var uppe på 43:00. Acceptabelt.

Bike

Cyklingen gick bra, riktigt bra. Hade ett snitt över 33 km/h de första 60 kilometrarna. Så fort har jag aldrig kört tidigare. Någon mil innan vändningen på andra varvet hände det som inte får hända. Kom utanför asfalten med framhjulet, styret kastades till och jag flög över styret och landade på vänster axel och huvud. Just då fattade jag inte vad som hände, efteråt kan jag erinra mig smällen när hjälmen kraschar i asfalten.

Kraschen

Blodet droppade över…
…hela cykeln

Jag flyger fram till i mitten av vägen, cykeln ligger kvar i dikeskanten flera meter bort. Killen bakom mig, som jag gärna skulle vilja tacka, om jag kunde komma ihåg hans namn, stannar och börjar prata med mig. Efter någon minut i ryggläge börjar jag fungera igen och sätter mig upp. Hela jag verkar fungera. Killen som stannade tittar på mig och till bådas våran förvåning konstaterar vi att -det ser bra ut. Värst verkar blodet, som rann ordentligt från fem fingertoppar. Allt blev blodigt. Jag ber om en hand och killen drar upp mig till stående och han lyfter upp min cykel. Kollar hjulen och båda rullar. Cykeln fungerar. Fortfarande i chock, naturligtvis, säger jag att han kan sticka. Jag vill ju inte förstöra hans tid. Efter ett par minuter till klättrar jag upp på min cykel och fortsätter loppet. Inser snabbt att axeln fått en riktig smäll, det gör ont. De tre milen till T2 tänker jag mest på huvudet, jag landade på det, har jag fått en hjärnskakning? Samtidigt känner jag mig inte illamående eller känner av några andra typiska tecken. Att adrenalinet fullkomligen sprutar ut i hela kroppen har jag inte en tanke på.

T2

Att resa sig ur bågen innan T2, det gjorde ont. Höll på att börja gråta. Vilken smärta. Hade någon som jag kände stått där, någon som skulle kunna tycka synd om mig, hade jag brutit direkt. Men nu fanns det ingen sådan. Av från cykeln, parkera skiten, av med hjälm och cykelskor och på med löparskorna. Hur jag lyckades knyta skorna har jag ingen aning om? Snackade lite med crewn som stod vid ”run out”, fanns det plåster till mina fingrar som inte vill sluta blöda? Förmodligen var det ett undermedvetet rop på hjälp. Han hade inga plåster, så det var bara att fortsätta. Efter 100 meter, innan vätskekontrollen höll jag på att bryta igen. Det gjorde så fruktansvärt ont i axeln. Borde ha gjort det, men fortsatte förstås.

Run

Vänster axels svullnad efter 24 timmar

Efter 1500 meter och första vändningen kändes det bättre eller så hade axeln och smärtan börjat domna bort. Fortsatte gjorde jag, men inte i närheten av det planerade 4:45-tempot. Närmare 6-tempo. Ökade allt eftersom kilometrarna betades av. Efter 10 km så ökade jag lite till närmare 5:20, långpass tempo. Då jag gått ut lugnt, i löpningen, så var jag inte hysteriskt trött. Men samtidigt var det riktigt varmt. Alla vi som sprang kommer nog ihåg den stora asfaltsplanen med den tamburinspelande kvinnan. Där var det ångande hett. Självklart gjorde axeln ont, men jag hade fortfarande fokus på eventuell hjärnskakning. För det kan alla förstå, att springa en halvmara med hjärnskakning är inte bra….
Vid sista vändningen, 18 km, då var det bara att öka, snittade 5:08-tempo sista tre km. Sprang förbi en massa människor inklusive en på målrakan. Löpningen klarades på 1:52:45 vilket är ett väldigt bra resultat med brutet nyckelben.

Målgång & Sjukstuga

Skrubbsår och blåmärke på axeln

Efter målgången satte jag mig i målfållan och drack lite vätska. Smärtan kom tillbaka ordentligt. En medtävlande som satt bredvid mig gjorde mig uppmärksam på att axeln var svullen och att skrubbsåret på axeln inte såg så bra ut. Jag letade upp sjuktältet och fick hjälp av en ambulanskille. När han tog fram en stol, svepte om mig med en filt och jag satte mig ned. Då kom tårarna, jag slappnade av, lät mig bli omhändertagen. Sjukvårdarna frågade mig två gånger om jag verkligen vurpat under cyklingen och sedan startat löpningen? De verkade inte riktigt tro att det var möjligt. Vi snackade lite, jag fick något mot smärtan och 10 minuter senare lämnade jag dem mot löftet att uppsöka sjukhus och röntgen redan samma kväll. Deras gissning var brutet nyckelben med smärta från helvetet som följd.

Lufsade bort mot transiteringsområdet och tog en dusch. Jag fick be några triathleter hjälpa mig med av- och påklädning av överkroppen, det gjorde för ont att göra det själv. Såg målgången för Jenny som fixade loppet på en riktigt bra tid, förklarade läget och hon tog en snabbdusch så att jag skulle få komma till sjukhus snarast. Jag hann få i mig en bit lasagne och när jag kom till bilen stod Jenny och talade med några triatlether från grannbilen. De verkade lite chockade att jag genomfört löpningen med brutet nyckelben, särskilt som en av dem klokt nog brutit då han känt smärta i vaden. Jenny låtsades oförstående och svarade bara, -men han springer ju inte med nyckelbenet? Kul svar!

Nyckelbensfraktur

Halv tio släppte Jenny av mig vid Mälarsjukhuset och två timmar senare kom jag ut därifrån med fotobevis på att nyckelbenet verkligen var brutet. En annorlunda dag som inte slutade som jag hade önskat. Tävlingen genomförde jag på 5:34, en mycket bra tid med tanke på vad som skett. Men de enda tankarna jag hade i huvudet, förutom smärtan, var att nu kommer jag inte stå på startlinjen på Ironman i Kalmar en 19:e augusti.

TACK

Stort tack till killen som stannade och hjälpte mig att fortsätta efter vurpan. Tack till ambulanssjukvårdarna och ortopedavdelningen på Mälarsjukhuset. Tack även till Jenny som körde hem mig, jag var nog inte det muntraste resesällskapet samt självklart familjen, bättre stöd efter beskedet om att det verkligen var brutet, hjälp med smärtstillande och allmänt pysslande under natten och söndagen kan jag inte önska mig.

5 thoughts on “Racereport Vansbro Tri & brutet nyckelben

  1. Kriga legenden !!! Du
    Kommer vara formtoppad inför
    ironman!!! Lite vila sen toppning sista veckorna kommer göra susen!! KBK
    Som sagt… läs
    Min arm….-
    Pain is temporary
    Glory is forever

  2. Vilket pannben Erik, men så tråkigt med olyckan. ”Killen” är min man Roger som också blev omskakad av det som hände. Han pratade om dig direkt så fort jag kom i mål. Jag tror han blir glad över att få höra hur du mår nu och vad som hände. Ska genast dela inlägget så han får läsa.
    Krya på dig!

    1. Hej Helena, tack för din kommentar och hälsa Roger att jag är oerhört tacksam för hjälpen jag fick! Det skulle vara kul att höra hans beskrivning om kraschen. Landade jag verkligen på huvudet som är min minnesbild?

  3. Hej Erik,
    Roger här, vad tråkigt att höra att du brutit nyckelbenet! Jag funderade på det efter kraschen, men hoppades på att du klarade det, eftersom jag inte tror du han sträcka ut armen och ta emot dig. Min bild av vad som hände är följande. Efter att kört om och blivit omkörd av lite olika grupper av människor hamnade jag bakom dig, och låg kvar där ett antal mil eftersom jag tyckte att du höll lagom fart, men framförallt körde väldigt jämt och tryggt, inte ryckigt och vingligt som många andra. Så jag kunde trampa på lugnt och avslappnat, och bara fokusera på att hålla 12 meter lucka till dig. Mitt på en raksträcka, där det inte var några precis framför eller bakom oss, och vi inte mötte någon, så gick du ner med framhjulet i gruset. Du och cykeln tippade vänster, och ni voltade direkt framåt, ut på vägen. Jag tror du landade på huvudet och axeln samtidigt. Du lossnade från cykeln som hamnade mitt på vägen. Jag tvärbromsade, väjde undan för dig och din cykel. La min cykel i diket, och flyttade ut din dit också, så ingen annan skulle köra på den. Samtidigt frågade jag hur det var med dig, och blev förvånad över att se att du inte var värre skadad. Du satte dig direkt upp, en annan cyklist stannade och frågade om vi behövde hjälp, men jag kände att jag hade situationen under kontroll och bad honom meddela nästa motorcyklist att det skett en olycka, och be dom komma hit. Ett antal cyklister passerade åt båda hållen. Efter vi pratat ett tag kom det en motorcykel från andra hållet, jag gick ut i vägen och försökte stoppa den, men dom saktade bara ner och sa något om att åka och vända, sen såg jag aldrig dom mer. Jag konstaterade att dina skrubbsår inte såg så allvarliga ut, men att det droppade blod från ditt finger, och sa att det där måste du ta hand om, det blöder för mycket. Efter en stund bad du mig hjälpa dig upp, och du sa att det kändes ok, och att du ville fortsätta. Jag hämtade din cykel, la på kedjan som hoppat, kollade att hjulen snurrade och att bromsarna fungerade, och hittade inga andra större skador på cykeln. Du bad mig fortsätta, och jag körde iväg efter vi pratat en stund till.

    Jag är besviken på att motorcykeldomare bara körde förbi, och tycker det känns olyckligt att ingen av reagerade, ellera agerade på din fråga efter plåster.

    Hoppas du frisknar till snart och vi syns i Kalmar, och hör gärna av dig!
    Roger

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.