Racereport, Transgrancanaria Marathon

04:45 ringde klockan. Redan efter fem minuter var Tony och jag arga på Tegen! Hur kan man vara så glad så här dags? Håll käften! typ. Jaja, vi överlevde det också. Mina instruktioner var att vi ska låsa ytterdörren 05:45 för att vara parkerade där bussarna skulle gå ifrån kl 06:00. Gänget är grymma, alla var redo och vi var vid stadion i god tid.

Runt 400 löpare skulle åka buss från målområdet. Resan till starten tog 90 minuter. Första timmen var det kolsvart, viket flera av oss var ganska tacksamma för på serpentinvägarna uppåt. Vi såg soluppgången över bergen, vackert är bara förnamnet!

Första riktiga backen, kö på vägen upp

En timme innan start var vi på plats. 1850 meter över havet. Det erbjöds varm choklad vilken var gott i kylan. Toabestyr, knyta skor tre gånger, toa en sista gång, justera packningen och så var vi på väg. Grym stämning, känslan och förväntan gick att ta miste på.

Inledningen gick i någon sorts tallskog, efter någon km blev det singeltrack och kö uppåt i en galet brant backe. Ingen av oss klagade, av erfarenhet vet vi att det bara är att följa kön och ta det lugnt, njuta av miljön och stämningen. Som alltid är det några som inte fattat detta 🙂

De första fem km tog 47 minuter. Först nu började jag ana vad vi gett oss in på. Men oj så fel jag hade, det skulle bli värre. Mycket värre.
Sceneriet var helt fantastiskt, stupen, branterna, miljön och scenerierna, det går inte att beskriva. Alla fotografierna vi tog gör inte äventyret rättvisa.

Galen utsikt

Då vi var olika starka, så fick vi ibland en paus medan vi väntade på varandra. De första 15 km sprang vi inte ihop. Men vid 15 kom den första vätskekontrollen där vi alla sågs igen. En fantastisk vätskekontroll med tomater, apelsinklyftor, bananer och så vidare. Musiken som pulserade över bergssidorna hördes 3000 meter innan.

Mellan 15 till 20 km var det rimligt ok att springa. Vi höll fantastiska 8-tempo mellan 16 och 22 km. Vi var jättenöjda med vad vi presterade och hade det riktigt trevligt. Njöt av utsikten, sällskapet och skrattade lite rått åt de som redan var tvungen att börja gå. Någonstans här snubblade Sofia till och fick ordentliga skrubbsår och blåmärken på knä och händer. Det var betydligt mer tur än skicklighet att vi andra klarade oss.

Vi började nu räkna ned, 22 km avklarade, det går ju bra det här…
Sedan kom ett stup, jag överdriver inte, det var helt galet. En svensk tävling hade aldrig godkänt denna bana utan skyddsräcken. Om vi skulle ramla där så hittar man oss 100 höjdmeter längre ned. Det går inte att beskriva, kolla filmerna!



Väl nere så var det platt i 500 meter och sedan kom den andra vätskekontrollen. Jag var där närmare 25 minuter. Paella, frukt och till och med öl. Tog för givet att det var alkoholfritt, men senare förstod jag att det inte var så. Jag Tegen och Tony satt på muren och åt en stund. Efter 10 minuter kom Walde och Sofia i kapp. Först där förstod vi andra att hon ramlat, inte för att hon gnällde om det.
I vätskekontrollen så slog vi oss i slang med en britt, Matt Rogerson. Han hade det tufft och hade ett mål på sub sju timmar. Han var påtagligt orolig för att inte klara detta och stack i väg före oss.

https://www.facebook.com/tony.lilja/videos/10211381291241704/?epa=SEARCH_BOX

Jag och Tony lämnade vätskekontrollen 13:20. 15 km kvar! Vi småsprang lite och gick mest. En 4 km lång uppförsbacke, typ grusväg. Tegen kom i kapp oss typ direkt, och Sofia & Walde halvvägs till toppen. Samtidigt gick vi om flera. Det satt många i gruskanten, de svarade knappt på våra ”Hola”. Värmen, fem timmars löpning/gång tar ut sin rätt. Från och med nu denna sista tuffa stigning höll vi i hopp. Efter 4:50 timmar passerade vi toppen/krönet och en längre utförslöpa startade. Jag tog lite ledningen. Kände att om vi någonsin ska komma i mål får vi börja bli strukturerade! Nedför till ravinen gick det rimligt bra. Det var löpbart, men vi vi tvingades stanna till och gå på några ställen då underlaget var för dåligt. På vägen upp passerade vi kanske fem, och på vägen ned säkert 20 löpare.  Det var nu det började visa sig att vi är ett Team, Strängnäs löparklubb levererar.

Nere i ravinen, började nog den värsta utmaningen. Luften stod helt still. Närmare 30 grader i skuggan och underlag av runda stenar som rörde sig så fort du klev på dem. Tänk sjöbotten, fast med 600 meter höga bergssidor på båda sidorna.
Vi var trötta, Tony mest av alla men han bet ihop. Vi var nog alla tacksamma att vi fick en möjlighet att gå emellanåt. Vi sprang om massor av löpare som bara orkade gå med hängande huvuden i värmen. Vi passerade Matt som också gick. Jag stannade till och sade att han måste hänga med oss. Ett erbjudande han tacksamt tog emot. Vi fortsatte i värmen, passerade löpare efter löpare, värmen var brutal. Jag sade till alla i vår grupp, som växte allteftersom, att dricka var annan minut. Vi sprang där det gick, gick där underlaget inte tillåt. Vi tvingade varandra att börja springa igen när det blev mer stigliknande igen.
Under den sista milen hade jag känt att jag hade blåsor under fötterna. Jag kände att de växte i de dåliga underlaget, vid varje fotisättning kändes det som att de växte lite.

När det var sex km kvar blev det mer löpbart. Funktionärerna hade ställt dit en extra vätskestation som serverade vatten. När jag tittade på de vi sprang om undrade jag hur de någonsin skulle komma i mål? Solen fortsatte att steka från en obarmhärtig klarblå himmel.

Vi sprang i en extremt dammigt område. Vi sprang typ 600 meter och gick 100. Jag bestämde, -vi springer till den tallen, stolpen, bron, sedan får vi gå. All mer eller mindre accepterade instruktionerna, förmodligen för att ingen orkade protestera. Tre km kvar, vi kom in i en konstruerad flod bädd som skulle leda undan nästa rainstorm. Sådan vi sett i Terminator 2. Instruktionen var att vi springer till nästa bro, vi får gå i skuggan, sedan börja springa igen. Löpningarna var nere i 400 meter nu, tiden vi gick ökade. Hittade en sista vätskekontroll, två km kvar till mål, men vi stannade ändå där i fem minuter. Själv så fick jag en öl där vilket gjorde mig gladare.

Ned i flodbädden igen för en sista km mot stadion och mål. Vi sprang till nästa korsning eller lyktstolpe, gick en stund, sedan tvingade jag vårat gäng att börja springa igen. När det var 300 meter kvar så suckade Tony, -var är sista km-skylten? Han visste knappt var vi var.

Målgång!! Vad kan man säga, ett brutalt äventyr!
Helt sjukt men samtidigt så rekommenderar jag det till alla. Men se till att ha vänner med dig, som jag hade. Britten Matt, Islänningen och några andra var så tacksamma för att vi peppade dem att orka börja springa igen.
Efter Stockholm Maraton i juni så anmälde vi oss direkt till nästa års tävling. Det gjorde vi inte här.

Blåsorna, jo tack, de känns.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.